Håll hårt i din medmänsklighet!

I fredags var jag i sedvanlig ordning på väg hem med tåget och stod på perrongen och väntade. Jag hade en kollega i telefonen och hade köpt mat med mig hem för att i lugn och ro ta helg efter en intensiv vecka. Över perrongen möts jag plötsligt av en ung kvinna, i min egen ålder, kanske några år yngre. Hon är förtvivlad och tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon ser så vilsen och uppgiven ut. Jag avslutar mitt samtal med kollegan, stoppar kvinnan genom att lägga en hand på hennes arm och frågar:

-Hur är det med dig, kan jag hjälpa dig?

-Kvinnan kippar efter luft, och svarar mig med att säga att hennes liv är förstört. Att hon inte har pengar, ingen mat, och att hon skäms så oerhört mycket att be andra, främmande människor om hjälp för att överleva.

Jag svarar henne med att fråga om det finns nått jag kan göra, om det finns någon jag kan ringa. Hon svarar:

– Jag förstår inte hur det kunde bli så här, vad hände med mitt liv. Jag är en bra tjej, jag tar inte droger, min situation är bara så… Nej, det finns ingen du kan ringa. Men du ska veta hur mycket jag uppskattade att du ens frågade, det brukar inte vara någon som bryr sig.

Då kom mitt tåg, kvinnan log hastigt mot mig samtidigt som hon vände sig bort och lämnade perrongen. Och jag, jag klev på mitt tåg. Jag kände mig så ledsen och bakbunden över att jag inte kunde hjälpa henne. Där satt jag, på mitt trygga tåg, på väg hem till mitt trygga hus där min familj väntade på mig.

Jag skrev i min tidigare blogg på temat att reflektera, att vi behöver stanna upp och reflektera kring vår förhållningssätt utanför våra yrkesroller. Vi behöver ibland också stanna upp och reflektera kring vårt medmänskliga bidrag, vår förmåga att känna och visa empati för andra i vår omgivning, oavsett om det är människor vi har en relation till eller ej.
Där och då tog jag ett beslut och gav ett löfte till mig själv- Om jag någonsin ser denna kvinna igen så ska jag göra en god gärning för henne. Jag ska erbjuda henne ett mål mat och en stund av min tid. En stund av min tid som egentligen är oväsentlig för mig men som kanske kan vara avgörande för henne.

Tänk om du skulle ha modet, viljan och empatin att faktiskt göra detsamma. Att avväpna sig så mycket, att hänga kostymen på hyllan för en stund och bara investera en timme i medmänsklighet, tänk vad många vi tillsammans skulle hjälpa.

Att göra någonting är bättre än att inte göra någonting alls!